söndag 17 maj 2015

Reboots och reproduktioner

Det är strålande tider för den som är öppen för att ta till sig reboots/remakes av klassiska filmer. Som en stor sucker för postapokalys så är jag eld och lågor över Mad Max: Fury Road. Det finns en anledning till varför första låten vi släppte från Epidemics förra platta hette "I am the apocalypse", med en tillhörande video som spelades in i ett övergivet industriområde.

Att den nya Mad Max-filmen hatas av antifeminister gör givetvis att min pepp skjuter allt högre i höjden (Jag har inte sett den än. Jag skyr premiärer och brukar vänta tills den värsta rushen lagt sig). Antifeministerna stör sig på Charlize Therons karaktär Furiosa, som inte överhuvudtaget överensstämmer med hur de anser att kvinnor ska vara. Hon tar för mycket plats, har för många repliker, är för färgstark och har mage att ge order till självaste Max! De slår fast att det handlar om feministisk propaganda. Detta får såklart mitt feministiska hjärta att slå volter, och min dito feministiska käft att ge upp mitt allra okvinnligaste hånskratt. Välkommen till ett smakprov på hur hela filmhistorien tett sig för kvinnor, dudes! Med undantag för att om vi nu hade vänt helt på steken så hade Max varit en skräckslagen, objektifierad, hjälplös nickedocka med ständigt behov av räddning, och givetvis hade han inte en enda gång under filmen snackat med en annan man om något annat än Furiosa. Utan att ha sett filmen så satsar jag hela min förmögenhet på cirka 1500 spänn på att så inte är fallet. Däremot så uppfyller den tydligen bechdeltestet, och har alltså scener med två namngivna kvinnliga karaktärer som samtalar med varandra om något annat än män. Jag antar att detta minimala mått på något slags försök till anständig jämställdhet på vita duken spär på kvinnohatarnas vrede än mer. Det måste vara jobbigt att tvingas betrakta kvinnor som människor för den som är van att slippa det.

Charlize Theron som Furiosa i Mad Max: Fury Road


Utöver Mad Max: Fury Road har vi ännu en reboot på en klassisk filmserie att vänta, och det är Terminator: Genisys. Här har rollen som hjälten Sarah Connor gått över från Linda Hamilton till Emilia Clarke, aka allas vår Khaleesi i Game of Thrones. Jag har ingen åsikt om valet av skådespelare i rollen än den att det är ytterst svårt att fylla Linda Hamiltons skor. Idag fick jag för första gången se en poster med 2015 års Sarah Connor, i detta blogginlägg, och reagerade precis som författaren. Jag ska inte upprepa allt som står i inlägget, utan rekommenderar alla starkt att läsa det, eftersom det slår huvudet på spiken och sätter ord på de känslor många av oss säkert känner då vi ser bilderna på Linda Hamiltons orginal bredvid bilden på Emilia Clarkes Sarah Connor:



Precis som Sjan Weijers skriver i inlägget så ska ingen skugga falla över Emilia Clarke i detta- det är inte hon som skapat affischen. Men- att ta en av filmhistoriens starkaste, coolaste, mest intressanta actionkaraktärer, och med en bild reducera henne till ett objekt; passiv, sexualiserad och med en look som mest för tankarna till ett TV-spel, är inget annat än en skymf.

Sjan Weijers skriver om allt det Sara Connor är:

"In the original photo the emphasis is on the behavior of the character, which makes her real. It implies that she has a mind which she uses to make her own decisions. A past, present and future. She has a history: she is scarred, carries a heavy weight on her shoulders, is traumatized. She’s in ‘survivor mode’, super focused, routinely loading the gun while her mind drifts away, planning for what’s coming. She is a small and vulnerable person, but she’s doing everything she can to prevent a war, smoking a cigarette because when you’re on the verge of a mental breakdown and believe the world will end; why not?"

Emilia Clarke kanske lever upp till allt detta i filmen, men jag tappar ändå all pepp, när skaparna av affischen uppenbarligen inte har varit intresserade av att förmedla något alls av hennes karaktär. De har reducerat henne till ännu en schablon av den kvinnliga hjälten som främst är sexig, med yttre attribut som är stöpta i samma förpackning som vi sett i triljoner upplagor förut. Här försvinner all sexighet i mina ögon. Den passiva, strömlinjeformade kvinnan som är tagen ur TV-spelens ideal och en blick riktad i fjärran är inte på riktigt. Linda Hamiltons Sara Connor är det, däremot. I mina ögon har hon alltid varit filmhistoriens kanske hetaste karaktär- just på grund av alla de egenskaper Sjan Weijer skriver om. Hon är vältränad, med seniga biceps, skör, på gränsen till sammanbrott, men samtidigt en urstark morsa som är fast besluten om att räda sin son och världen. Det mänskliga gör henne till både en förebild och får hjärtat at slå dubbla slag. Jag vet vilken film jag ska se om i väntan på biobesöket till veckan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar