Barrikader, trojanska hästar och separatistiska rum

8:e mars passerade utan något blogginlägg, vilket var oavsiktligt. Jag ämnade skriva något, men var för slutligen trött för att orka (jag demonstrerade såklart under dagen, och det känns trots allt mer relevant att kämpa irl än på www den 8.e mars). Min plan var att skriva om att jag instämmer med alla som betackar sig för något "grattis" på internationella kvinnodagen, men att det ändå är en dag då vi kan unna oss att fira vunna kamper. De har inte kommit gratis. Feminismen brukar kallas för "historiens mest oblodiga revolution", men det känns något hånfullt med tanke på alla de mord, den misshandel och de våldtäkter som alltjämt sker i patriarkatets tjänst. Motståndet mot patriarkatet må vara oblodigt, men förtrycket vi bekämpar har skördat och skördar alltjämt hisnande många liv världen över.

Jag har funderat en del på feministiska strategier på sistone, på hur viktigt det är att vi för våra kamper på olika nivåer, och att de tar sig olika uttryck. Här skulle jag såklart kunna sväva iväg i all oändlighet i hyllningar till fjortonåringar som vägrar bikiniöverdel på badhuset, om den livsviktiga genusforskningen, om Liv Strömquists smarta och folkbildande satir, om systrarna Kronlöfs humor, om Pussy Riot, om alla vassa skribenter som skakar om och räddar mig gång på gång, om Carolina Falkholts fittmålningar, om FATTA-kampanjen, teaterföreställningarna, föreningarna, nätverken, böckerna, konsten, studiecirklarna, festivalerna, pedagogerna och politikerna som för kamper i micro- och macroformat, hela tiden.

Inom dessa små och stora insatser för feminismen finns det som görs på barrikaderna (ursäkta min slarviga användning av ordet, som här är väldigt bildlig). Jag tänker på alla insatser där vi faktiskt benämner problemen och höjer våra röster för en förändring. Det kan göras i skrift, uttryckas verbalt eller i handling. Sedan har vi de trojanska hästarna. De kan yttra sig genom exempelvis representation i populärkulturen, och ett fantastiskt bra exempel är grymma festivalen Musikens Makt i Luleå. När andra musikfestivaler med en feministisk agenda lyfter frågan och använder sig av sitt medvetna artistbokande i sin profilering, så agerar Musiken Makt trojansk häst genom att se till att 100% av akterna frontas av ickemän, och låter lineupen tala för sig själv. På samma sätt finns det band med personer som läses som kvinnor vilka av olika skäl aldrig uttalar sig i feministiska frågor, utan att för den sakens skull sakna en feministisk medvetenhet eller agenda. Vissa vill helt enkelt låta musiken och scenframträdandena tala för sig själva. Andra ställer sig på barrikaderna som en del av artistskapet- i låttexter, intervjuer, videos och framträdanden- och jag älskar att båda delarna finns. De kompletterar varandra och är båda omistliga i kampen för förändring.

Sedan har vi de separatistiska rummen, de i vilka vi får uppleva systerskap, kamratskap och stärka varandra utan cismännens närvaro. De där vi slipper bli tystade, slipper lägga munkavle på oss själva, slipper begränsas i vårt utrymme, och får känna styrkan och lättnaden i att dela erfarenheter med andra. Rum där ilskan alltid är närvarande, men där den också alltid omsätts i kampanda och pepp.

Ett nytt sådant rum har just skapats: En kvinno- och transseparatistisk grupp i ett visst socialt media, där vi bygger ett kontaktnät inom den svenska punk- och hardcorescenen. Det är fascinerande vilket uppdämt behov vi uppenbarligen har av ett rum inom denna scen utan cismän- de som annars utgör normen och tar det allra största utrymmet inom en traditionellt sett mansdominerad genre. Jag har sällan sett en sådan pepp, gemenskap och schysst stämning i ett så aktivt forum på nätet. Gruppen ger mig en rejäl portion hopp inför framtiden, och jag ser redan nu att den kommer att måla om kartan och leda till förändring.