Jag sitter i soffan med ena barnet som somnat med huvudet i mitt knä. Det andra slocknade med nappflaskan i munnen efter att ha attackerat mig med pussar, bus och kiknande skratt i någon timme. Jag älskar dem så mycket att det värker, varje dag. På riktigt; Det gör faktiskt ont i bröstet, men läker, lenar och svindlar på samma gång. Det känns nästan overkligt att jag fått gåvan att få ha dessa fantastiska personer hos mig.
Tanken på dem är vad som gör mig allra mest rädd för SD och det politiska läget i landet. Det är när jag tänker på dem som jag inser rent känslomässigt att detta är på allvar. För vad ska hända med deras queera, feministiska vänstermorsa om detta fascistiska parti fortsätter växa i samma tempo? Vad ska hända med deras rättigheter och möjligheter att forma sina liv som de vill?
Bit för bit sjunker det in hur mycket Sverige 2014 har gemensamt med 30-talets Tyskland. Det skulle inte hända; kunde inte hända. Jag har i hela mitt liv varit politiskt frustrerad och arg över hur långsamt det går framåt. Nu ter sig den frustrationen som ren lyx, när jag ser hur vi istället för att ta små steg i rätt riktning kastas många decennier tillbaka, mot historiens riktiga lågmärken.
Ibland tänker jag att jag inte orkar mer. Att min politiska kamp bara dränerar mig och att jag borde göra som så många andra och låta huvudet fyllas av mer lättsamma ämnen och intressen. Men så tänker jag på mina barn igen. Jag lyssnar på de djupa andetagen i min famn, känner den mjuka kalufsen som breder ut sig över mitt lår och vet att jag aldrig, aldrig kommer att ge upp. För er skull ska jag kämpa om det så är det sista jag gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar