Under dagens panelsamtal i Kulturväven, arrangerat av tankesmedjan Humtank, sa jag nåt i stil med att "Den här byggnaden är gräddtårtan, och vi i de ideellt burna kulturföreningarna delar på kaksmulor. Vi tjänar inget på att fokusera på vem som fått fler kaksmulor än någon annan". Ungefär så. Där har vi andemeningen i påståendet att vi inte borde fokusera så mycket på fördelningspolitiken, i gårdagens inlägg. De ideellt burna kulturföreningarna är kulturlivets underklass. Visst ska vi prata fördelningspolitik, men inte genom att ställa Verket, Umeå sameförening, She's got the beat, KF Kretsen, 090 Hardcore, Kulturföreningen Pilgatan eller Umeå Folkmusikförening mot varandra och väga kulturgärningar mot föreningsstöd. 82% av det offentliga stödet till musiklivet i Sverige går till konstmusiken, det vill säga institutioner såsom operahusen och symfoniorkestrarna. Den totala årskostnaden för Kulturväven 2015 beräknas till 140 miljoner kronor. Det är siffror värda att lägga fokus på. Här tänker jag åter på att enda anledningen till att vi under kulturhuvudstadsåret 2014 ännu har levande scener där alternativa band och artister kan uppträda i Umeå är för att hundratals band och musikälskare höjde sina röster och kämpade för Scharinska och Verket. Kontrasterna är svindlande.
När debatten kommer att handla om kaksmulorna- vilka som fått några och vilka som blivit utan- så sker endast en splittring inom kulturens under- och arbetarklass, och en inre splittring i arbetarklassen gagnar som vanligt endast kapitalet, vilket förblir ohotat (insert valfri parallell till SD's framgångar och hela det politiska landskapet i Sverige idag).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar