måndag 24 november 2014

I väntan på post-kulturhuvudstadsåret

Varning för stort Umeå-fokus i detta inlägg. Läsare bosatta i andra städer rekommenderas att läsa artikeln i länken nedan för bakgrundsstory!

I april skrev jag en debattartikel om Umeå- kulturhuvudstad 2014, vilken publicerades i Västerbottenskuriren. Jag var nervös inför vilka reaktioner som väntade, för jag visste att min text skulle väcka uppmärksamhet. Då hade jag ändå fått lov att klippa bort stycket som handlade om att ett av de högsta hönsen med makt att avgöra vilken stad som skulle vinna titeln gav mig en ovälkommen klapp på rumpan då vi möttes under hens besök i stan. Detta för att tidningen riskerade ett förtalsåtal när ord stod mot ord.

Jag vaknade samma dag som artikeln publicerats av att mobilen gick bananas av alla sms, av en växande mailinkorg och meddelanden på facebook som bara blev alltfler. Antalet delningar sköt i höjden, och ökade stadigt hela dagen. Tiden som följde blev hektisk. Jag blev uppringd av både Fredrik Lindegren, Marie-Louise Rönnmark och allsköns journalister (de ringer fortfarande). Aftonbladet kultur citerade mig. Fredrik Lindegren skrev en replik på artikeln, och jag replikerade i min tur på denna.



Den där artikeln har präglat hela mitt 2014, och har lett till intervjuer i både finsk, dansk och tysk TV, ett oräkneligt antal panelsamtal, radiointervjuer och seminarier. Jag hade väntat mig reaktioner, men det gick inte riktigt att förutspå att de skulle ge ringar på vattnet under så lång tid. 

Jag ångrar inte ett ord jag skrev, och är väldigt glad att jag vågade, trots att det var läskigt. Alla de översvallande positiva reaktionerna jag möttes av har varit väldigt värmande, speciellt med tanke på att personer från alla möjliga håll bland kulturens uttryck och subkulturer tackade mig för att jag gett en röst åt upplevelser som vi delade. Främlingar har kommit fram på stan för att tacka mig för artikeln, och det finaste var när en okänd person spontant gav mig en kram på Ica.

Vad som däremot känns tråkigt är att jag som person har stått oproportioneligt mycket i centrum för kritiken mot kulturhuvudstadsåret, liksom den gräsrotskultur och musikförening jag representerar. Som jag önskar att fler hade trätt fram och berättat om sina upplevelser! Media har älskat berättelsen om den förbisedda subkulturen som hyst agg mot etablissemanget, och den arga punkaren som sätter sig upp mot kommunen. 

Det har blivit mycket fokus på fördelningspolitik, och mindre fokus på kultursyn. Det finns vitt skilda åsikter om ambitionen att vara en del av kulturhuvudstadssatsningen inom Umeås punkscen, och att godkänna att etablissemanget slår mynt av vår subkultur genom att sätta deras logga på våra affischer. Frågan om vilka föreningar som fått bidrag och inte- eller hur mycket- har fått alldeles för stort fokus här. Utnyttjandet som jag beskrev i min artikel, kidnappandet av subkulturer för att framhäva kommunens förträfflighet, tillväxthetsen, stadsomvandligen och jakten på nya, köpstarka invånare är sådant som borde ha lyfts fram mycket mer. Det faktum att symboliskt viktiga platser som Verket, Scharinska villan, Sagateatern och Apberget har hotats, tvingats flytta eller stänga i samband med kulturhuvudstadsåret har på ett brutalt sätt visat oss vad som anses vara viktigt- och inte- när etablissemanget får medel att måla om kartan i Kulturumeå.

Det har självklart arrangerats mängder av bra kultur i Umeå under det här året, oavsett vad vi tycker om politiken bakom. Vi är dessutom många föreningar som nu har dragit en lättnadens suck när nästa års föreningsstöd har presenterats. Dubblerat anslag till Verket gör mig såklart glad, och det känns oerhört välförtjänt med tanke på att vi detta år säkerligen kommer att slå förra årets rekord med 145 band på vår scen. Ni ser, där kom Verket och fördelningspolitiken upp igen. Jag kan bara berätta ur mitt perspektiv, från min horisont. Därför hade alla andra röster behövts i debatten; de som mailade mig, skickade sms och lämnade kommentarer. I mångfalden hade fördelningstjafset kunnat få ge plats åt kärnan i kulturpolitiken.

Imorgon ska jag sitta med i en panel och än en gång diskutera de här ämnena. Denna gång på Kulturväven, vilket innebär att jag då sätter min fot i det omsusade huset för första gången. Kanske blir det mitt sista bidrag till debatten, kanske inte.

Jag skulle kunna göra ett försök att sammanfatta året, men skulle inte kunna göra det rättvisa. Jag minns ett fantastiskt Littfest, en överraskande rolig UxU-festival, en imponerande guidning i gitarrmuséet och mycket annat. Det som kommer att ha satt djupast avtryck hos mig är dock den ej K14-finansierade Punkfest 11, och hur en skara kulturälskare helt sonika öppnade upp dörrarna till lokstallarna på Haga, målade, byggde, planerade, gjorde upp smarta strategier och därefter presenterade Umeås nya Kulturhus. Ni som var med och skapade detta är vad jag älskar med denna stad.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar