Jag har inte skrivit något på ett tag, för jag har inte mäktat med det. Alla tankar jag möjligtvis kunnat kanalisera genom någon form av kreativitet har handlat om för privata ämnen. Jag har inte tänkt att denna blogg ska handla om min vardag, eller om sånt som rör mitt privatliv. Samtidigt har just dessa privata ämnen varit i allra högsta grad politiska för mig. Allt är politik, och hur vi mår i ett dysfunktionellt samhälle är det i allra högsta grad.
De senaste veckorna har jag tjurskalligt försökt undvika att svara ett glättigt "det är bra" när folk frågat sitt "hur är läget?". Jag har istället sagt nåt i stil med "Äh, fråga inte" (om jag känner personen hyfsat väl), eller "Jodå, det är bara lite mycket att stå i med jobb och bostadsletande, du vet". Typ så. Om vi är förkylda, med rinnande snor, feber och hosta, så svarar vi "Jo tack, förutom att jag är förkyld så...". Har vi däremot en "psykisk förkylning" (en kompis introducerade detta lysande begrepp för mig en gång) så säger vi inte det. Psykisk ohälsa pratar vi inte om, trots att det är lika naturligt att vi har våra psykiska "förkylningar" som de somatiska.
Jag har haft en "psykisk lunginflammation" den senaste tiden, och jag håller det här samhället helt och hållet ansvarigt för den. Orsakerna har rört min boendesituation i en stad med extrem bostadsbrist, och en jobbsituation där jag har haft massor av drivkraft och idéer, men där systemet och byråkratin på olika sätt bara slagit tillbaka och bestraffat mig för mina initiativ.
Varför skriver jag allt detta? Jo, delvis för att ösa ur mig bitterhet över samhället, visa exempel på dess sjuka tillstånd och önska något annat och större. Men den här tiden av "psykisk lunginflammation" har också fått mig att än en gång fundera över vårt sätt att förhålla oss till psykisk ohälsa. Det råder något av en konsensus om att vi har problem med att prata om psykisk ohälsa i vårt samhälle, och hälsningsfraserna som ställs utan att vi egentligen förväntas svara annat än "bra" (om vi inte vill riskera att göra mottagaren obekväm) är det klassiska exemplet som brukar få belysa problemet.
Jag kan inte låta bli att fundera över svaghetsföraktet i samhället och sätta det i relation till detta. Med svaghetsföraktet så syftar jag på retoriken som först gav Alliansen regeringsmakten genom att arbetslösa, sjuka och utslagna gavs skulden för samhällets alla problem. Samma svaghetsförakt som när vi vant oss vid att sparka nedåt gav SD 13% av rösterna i det just avklarade valet. Flyende, invandrade, papperslösa och tiggare blev än mer tacksamma syndabockar i en problemformulering som inbjöd till en gemenskap baserad på "vi och dom". Vem pallar visa sig svag i ett sådant samhälle? Vem vågar erkänna en ohälsa som inte syns i form av hälta eller rinnande näsa?
När jag hört klagomål om den glättiga kulturen av att bara visa upp en lycklig fasad på sociala medier har jag mest ryckt på axlarna. Jag har inte riktigt sett problemet, för mitt facebookflöde känns inte igen i beskrivningen av idel bilder på lyxiga middagar, träningsrapporter, hurrarop över att den nya verandan är på plats eller rapporter från soliga semestrar. Mina vänner delar ofta intressanta artiklar, bra musik eller skriver välformulerade politiska kommentarer till aktuella nyheter. Likväl har jag upptäckt att jag känner en stor lättnad och tacksamhet när någon för en gångs skull visar sig mänsklig genom att skriva statusar som handlar om att de just fått sitt hjärta krossat, att de känner sig otillräckliga som föräldrar eller hur svårt det är att komma tillbaka efter en utbrändhet.
Jag vet, det är jättesvårt att våga lämna ut sig själv sådär. Det blir också extra svårt när ens privatliv med tillhörande problem också innefattar andra människor, vilkas integritet vi vill respektera. Jag kan bara inte låta bli att nu fundera över om vi inte borde försöka våga vara lite mer mänskliga och öppna mot varandra, både i våra interaktioner på nätet (som ju är en stor del av mångas sociala liv) och i de där flyktiga mötena irl, av rent politiska skäl. Min farhåga är att vår kultur av glättiga fasader där vi inte visar oss mänskliga ytterligare späder på svaghetsföraktet. Svaghetsföraktet är sin tur det kanske största och farligaste problemet med vår samtid.
Jag har också upplevt att det finns en outtalad diskurs som säger att vi föraktar vad vi upplever som gränslöshet och bristande integritet till den grad att vi sluter oss bakom ett oåtkomligt pansar, både på nätet och irl. Det har blivit allt svårare att prata ens med personer jag känner väl om mående och privata problem, då jag upplever att allt fler blir obekväma. Kärnan av nära vänner blir otroligt viktig i ett sådant klimat.
Sist men inte minst: Min "psykiska lunginflammation" just nu är enligt rådande diskurs ett svaghetstecken. Fuck that, säger jag. Jag är inte ett dugg svag för att jag mår dåligt. Mitt tillstånd är ett symptom på ett sjukt samhälle, en fullt logisk följd av en knepig livssituation och inget jag skäms för det minsta lilla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar