torsdag 11 september 2014

Våra största drömmar och värsta farhågor.


Häromdan fick jag höra av en högersympatisör att vi vänstersympatisörer inte tolererar deras åsikter, medan de minsann tolererar våra. Ja, på ett sätt hade hen en poäng. Jag uppfattar hur liberaler ofta tycker att det är härligt och uppfriskande med diversifierade åsikter i bekantskapskretsen och på sociala medier, och deras benägenhet att felcitera Voltaire tyder ju onekligen på att det sällan gör sådär ont i hjärtat av konfronteras med andra ideologier än den egna. Det gör det däremot ofta för mig. Mitt hjärta brister hela tiden av samhällets kyla, den som drabbar de svaga och mig personligen och som breder ut sig på grund av högerns hegemoni. Jag har svårt att låta den kylan passera obemärkt och se hur den tillför något till min personliga utveckling.

Jag gör inte anspråk på att uttrycka annat än mina känslor utifrån min ideologiska övertygelse här, men jag har ofta tänkt att det förmodligen är omöjligt för någon högersympatisör att känna så starkt politiskt som jag gör. Min tanke grundar sig i att våra kamper utgår ifrån vilka våra största drömmar och värsta farhågor är. Så som det politiska landskapet ser ut, med de partier som är representerade i riksdagen eller har rimliga chanser att nå dit, så ser jag en milsvid skillnad gällande vilka människors största drömmar och värsta farhågor kan tänkas vara.

Jag ser högern kämpa mot mardrömmen att behöva betala så hög skatt. Ju lägre skatt, desto bättre. Varför ska de bidra till en gemensam kassa för oss alla att gagna sig av?  De har ju tjänat pengarna genom att jobba! Om alla andra också jobbar så kan de också betala för sin vård på en privat klinik och skicka sina barn till bästa skolan, är tanken. Så de kämpar på, för rätten att anlita billig städhjälp och få tid till annat. För att ingen ska få begränsa deras valfrihet att äta oxfilé så ofta de behagar. För att inte Bromma flygplats ska stängas, den som är så centralt belägen och behändig. Deras allra värsta farhåga är troligtvis ett kommunistiskt samhälle, där de har minimala möjligheter till valfrihet gällande materiell standard och profit. De har privilegier som de anser sig ha rätt till, och kämpar mot farhågan att mista dem.

Sedan har vi oss andra, vi som har få eller inga privilegier. Vi vars värsta farhågor inte är att tvingas skjuta upp anläggandet av en pool på bakgården på grund av att ROT-avdraget upphör att existera. De som istället är skräckslagna inför att bli utförsäkrade och då stå helt utan skyddsnät. Vi som ser den bruna högern storma fram genom Europa och hata oss. Om de når makten är våra liv i fara. Vi som läst om hur 20 000 människor har dött vid Fort Europas gränser i år, och som är skräckslagna inför en värld där vi accepterar att människoliv mäts i pengar. De som lider av psykiska sjukdomar i ett samhälle där vi inte har någon psykvård värd namnet. De personer som bär en livmoder och går i pension, varav hälften får leva på en inkomst under fattigdomsgränsen. De som inte har något hem och för vilka drömmen om en pool på bakgården är ljusår bort. De som flyr en våldsam partner men inte finner någon fristad på grund av att kvinnojouren saknar resurser. De som förlorat någon som tagit sitt liv när skyddsnätet var borta och samhället signalerade att hen hade sig själv att skylla. De vars värsta mardröm är här och nu.

Jag är medveten om att den finns intersektionella strukturer som samverkar även bland de som röstar blått. Där finns såväl HBTQ-personer, personer med funktionsvariationer och rasifierade. De som är ideologiskt övertygande har trots det gjort sitt val utefter en övertygelse om att de ändå tjänar mer på högerpolitik än vänsterpolitik. Eller att samhället gör det, vad vi nu kan lägga i begreppet “samhälle” när så många av dess invånare kan offras för de andras privilegiers skull.

Vi som valt den andra vägen har inget annat val än att förlita oss på en parlamentarism som  har makten att förhindra våra värsta madrömmar från att besannas, men som aldrig kan uppfylla våra största drömmar. Våra största drömmar är något vi sällan ens får utrymme att formulera. Den tiden och energin stjäls från oss då vi tvingas demonstrera mot nazister istället för att skriva, älska, måla, bygga, skapa, dansa och ta hand om varandra samtidigt som vi formulerar vilken väg vi ska ta mot en värld där alla är fria.


1 kommentar:

  1. Så bra! Bra skrivet, kul att du sätter ord på det jag tänker eller inte tänker. yeah!

    SvaraRadera